Wik var så häftigt. Det var min experimentverkstad. Varje måndag skrev vi ut våra nytillverkade texter och stoppade ned i varandras inlämningsmappar. Där fick man lägga ned (nästan) precis vad som helst och se vad som hände. Det fick vara fem långa sidor prosa eller två minimalistiska diktrader. Dramatik eller essä eller kanske ett brev. Något färdigt eller ett slarvigt påbörjat utkast. Något seriöst eller något helt knäppt. Något anspråksfullt och högtravande eller något lågt och oanständigt. Något i jag-form eller med ett du-tilltal, i nutid eller dåtid, något sant eller påhittat… Det kunde vara skrivet i Times New Roman med enkelt radavstånd eller så kunde det vara en text som gått loss och testat alla möjliga slags icke-verbala uttryck som kan förmedlas genom verktygslådan i Microsoft Word.

Oavsett vad, så kunde man vara säker på att ett gäng skrivarkompisar och en lärare skulle ta det man lämnat in där på största allvar, läsa noggrant och delge varje liten aspekt av sin läsning i textsamtalet på fredagen.

Och folkislivet var så kul! Man tog en filosofisk promenad bland fåren i skogen efter middagen eller skrattade åt brända popcorn i Essen. Man samlades och tände ljus och läste spökhistorier i ett mörkt rum i skolhuset. Man gick till gymnastiksalen en lördagkväll, slog upp ett nät, satte på några gamla schlager-hits och genomförde sedan en form av sport som bestod av minst lika mycket fuldans som badminton. Eller så låg man och lyssnade på musik inne på sitt internatrum. Stirrade upp i taket och så hörde man en låt som gav ett infall att genast öppna ett tomt dokument på datorn, och börja skriva ned, som på befallning, vad en ny berättarröst som hemsökt ens huvud hade att säga. Att sedan sitta och bara stirra på skärmen och undra vad fan det var som just hände. Våga tänka att det kanske är det här som ska bli ens första bok…

Jag minns hur ledsamt det var vid årets slut att lämna in nyckeln i skolsekreterarens brevlåda och hoppa in i bilen med hyrsläpet som skulle köra en därifrån. Men det var också en känsla av att det var helt fair. En känsla av tacksamhet. Jag kunde känna glädje över tanken på att en ny person skulle hämta den där nyckeln och få samma chans som jag haft på Wik.

Men tiderna förändras och inte alltid till det bättre. Efter Kristi himmelfärds-helgen ska regionpolitikerna i Uppsala återgå till business och fatta beslut om förslaget att “pausa” de estetiska linjerna vid Wiks folkhögskola.

Att pausa en utbildning. Är det deras take på att “ta en paus” i en kärleksrelation, eller att “provseparera”? Det går ju inte. Lärarna försvinner och traditionen med dem. Det är en brutal nedläggning.

Insändare och debattartiklar har skrivits. Initiativet “Wiks vänner” har bildats för att försöka rädda Wik och en namninsamling har lämnats in (som fortfarande är möjlig att skriva under för att visa att vi är många som bryr oss om Wiks fortlevnad!) https://www.skrivunder.com/radda_wiks_folkhogskola_och_de_estetiska_kurserna?uv=24508471

Till sist tänkte jag avsluta denna sorgliga lilla textjävel till debut-blogginlägg med att dela några rader från en dikt av Eva-Stina Byggmästar. Jag tycker att den sammanfattar vad Wik var för mig. ❤